Att säga nej verkar inte var min bästa gren...Hur gör man? Gillar att jobba och kör på i ett vansinnigt tempo, hur länge orkar man? Märkte redan igår att bägaren är fylld och en liten vindpust får den att rinna över, det är nära... Jag måste säga NEJ, jag hinner inte, jag kan inte och faktiskt, jag vill inte. När jag idag, lördag, träffade en kollega, snackade lite, och det gick upp för mig att mitt jobb inte längre betyder något för mig. Klart inkomsten är viktig, men jag har alltid tänkt att här kommer jag vara för alltid. Nu känns det som, nej här behöver jag inte alls stanna.

Är det en 40-års kris som kommer krypandes? Vi får se... 1½ år kvar, faaaarligt nära..

Ha en härlig fortsättning på helgen  

Sjukt mycket just nu... Hur i häll vete ska man hinna finna honom?

Barnveckor fyllda upp över kanten med matlagning, hämta och lämna på barnens aktiviteter, tvättstuga, läxläsning, nattning med sagoläsning och alldeles för mycket jobb...

Veckor utan barn, jag gillar att jobba och har lite svårt att säga nej, men nu börjar det kännas att mina åtaganden på jobbet har blivit lite för många för mitt eget bästa. Väl hemma tänker jag att jag ska baaaraaa få i mig nån mat sen ska jag investera i kroppen, alltså idka träning... Jodå, om man räknar att släpa sig från köket till soffan som träning.

Så i jakten på kärleken, vore det önskvärt att han med stort H dyker upp utanför fönstret, gärna på en ädel springare, så hade jag masat mig upp ur soffan och välkomnat honom in!

Förövrigt kollar jag nu på Kockkampen och han på hästen skulle ju väldigt gärna få vara han den där Danyel Couet, väldans charmant man  

I'll be back! Tjingeling!

När jag minst anade det dök du upp. Från ingenstans och någonstans drog du in mig i en storm som jag både älskade och hatade. En storm som lärde mig mycket om mig själv och som fick mig att återigen tro på kärlek, eller hade jag kanske aldrig gjort det tidigare, jag vet inte.

Idag, för ett år sedan, var sista gången vi möttes. När jag tänker tillbaka på den dagen, minns jag bara värme och en glädje att det var just du som fångade upp mig, en vilsen, självkritisk ensam tvåbarnsmamma, ett par år innan 40, med självförtroendet under ytan. En tjej, kvinna, kalla det vad man vill, som levde med skräcken att inte duga till något. Den där sista kramen i din hall innan jag skulle gå, den kommer alltid finnas med mig.

Vi möttes på en gemensam väns fest, jag visste redan innan jag gick dit att jag vill prata med dig, visste vem du var, du var vacker, men det var det hemliga över dig som facinerade mig. Du var inte som alla andra, det var något mystiskt med dig, och jag ville så gärna veta vad det var.

Det var ca två år efter att jag separerat från mina barns far. En odramatiskt separation, sorgligt såklart, kärleken tog slut och vi ville förbli vänner, men det är en helt annan historia. Jag hade träffat en och annan kille efter, ingen med vilken jag inledde något seriöst, singellivet kändes enkelt och fortfarande inbjudande. Jag minns att vi på något sätt drogs till varandra. Våra blickar möttes några gånger, vi hamnade bredvid varandra i baren, pratade lite blygt med varandra, vi kom närmare och närmare varandra och till slut möttes våra läppar och efteråt tittade vi på varandra med lite generande leenden.

Efter denna kvällen började vi hålla kontakten med sms. Varje dag, vi bodde inte på samma ort. Det var mysigt, han gav mig komlimanger som fick mig att känna mig vacker. Vi skickade godnatt innan vi somnade och ofta godmorgon när vi vaknade. Vi började träffas lite grann. Han kom och hälsade på, jag kunde ligga i timmar bredvid honom, titta på honom, känna på honom, andas in honom. Hans starka kropp kändes trygg, den hemlighetsfulla mystiken runt honom gjorde mig alldeles svag, svag på ett härligt sätt. Mina hjärna ockuperades av honom, jag tänkte på honom varje vaken stund, drömde om honom när jag sov.

Och så här höll det på, vi skickade sms till varandra, och vi sågs när vi kunde. Han fick mitt självförtroende att växa, han peppade mig när jobb och liv blev tungt, han pushade mig i utmaningar som jag aldrig trodde att jag skulle anta. Mot mål som jag aldrig vågat sätta upp. Jag föll, och jag föll så hårt för honom, att när det gick upp för mig att vi inte hade samma syn på framtiden, rasade jag, rasade ihop i en hög av sorg och besvikelse. Jag bestämde mig för att släppa honom, men var snart tillbaka, jag hade blivit beroende av hans pepp och pushande. Bestämde mig för att vi kunde ju vara vänner, då fick jag iallafall all det där jag behövde. Men till slut gick det inte längre, olycklig vara bara förnamnet. Som att sluta röka eller kanske snusa, fick jag försöka ta mig genom abstinensen av att vara utan honom, rida ut stormen, komma upp ur det svarta hålet... Med hjälp av finaste vännen, så klarade jag till slut det och jag kom ut på andra sidan, som en glad person, med självfötroendet kvar och med en ljus syn på framtiden. Och även om uppbrottet från han, den finaste killen jag vet, som är vacker både på insidan och utsidan, gjorde mig ledsen, är jag glad och tacksam att jag mötte honom, just honom, att han fångade upp mig och fick mig att inse att kärlek är fullt möjligt och att jag faktiskt ska var stolt över mig själv, som människa, som kvinna, som mamma och att jag är värd livet.

En liten bit av mitt hjärta kommer alltid tillhöra honom, men nu är jag redo att ta mig an kärleken igen, och det är här det börjar.

/Daisy Ce